Vit virvlande snö mot en svart natt.
Ensam på en väg, vars konturer börjat avta.
Sitter i bilen och vill hem, fort nu.
Vädret gör att jag bara kan köra högst 80, är nere i 60 km/h då jag möter långtradare som får snön att virvla i oändlighet framför vindrutan.
Panik gror i magen och sprider sig sakta genom en trött och hemlängtande kropp.
Hur ska jag klara detta? Ensam nånstans mellan pite och arivdsjaur.
Ett minne tränger sig genom panikkänslan.
Jag hörde en gång en berättelse om sydpolenfarare i början på 1900-talet.
Deras skepp hade fastnat i isen och de vände av hemåt, till fots och med nån liten båt.
Efter månader i snö och iskallt hav kom det fram till den ö där bebyggelse fanns. De skulle bara över några sista bergstoppar.
Utmattade orkade de inte gå, utan i tät dimma satte de sig på den pulka de hade kvar och åkte så utför det sista berget. De såg abslout ingenting, stup, bergvägg eller öppet vatten.
De åkte iväg med skratt och förfäran. Just där i dimman, med farten fläktande i deras ansikten kände de plötsligt ett stort lugn, dom kände en stor och stark kärlek. Dom kom fram till den lilla byn, helskinnande . Det var en stark upplevelse som de alla hade och sedan skrivit ner.
