Lycka, att vara i takt med sig själv?

Känner just en sån harmoni och stilla lycka över något så enkelt som att finnas till.

Har varit ledig i en vecka och har funnit rätt takt, varvtal för att känna mig helt med och samtidigt kunna ladda batterierna när det behövs.

Jag vet, efter några arbetsdagar börjar det bli minus igen, och orken att leva så som jag innerst önskar börjar tryta igen.....

Måste det vara så? Finns det ett sätt att tackla alla måsten och krav på så att jag kan bevara min egen takt och harmoni?

Har under dessa dagar fått en insikt; jag är släkt med tjuren Ferdinand som sitter under korkeken och luktar på blommorna. Dom andra tjurarnas lek har stressat mig tills nu men vill jag verkligen vara med? Eller räcker det att få se på och njuta av det jag njuter av?

Mitt liv under korkeken är inte fel, även om dom andra springer runt och leker.

Vi lever våra liv på det bästa sätt vi kan, bara vi lyssnar till vår egen vägvisare som jag alltmer börjar tro på, att han verkligen finns.

skogskaffe

Värde

En man fann en hundralapp på vägen. Han frågade några människor om dom ville ha den.
Alla nickade, alla ville ha den utan att tveka.

Mannen knycklade nu ihop hundralappen till en liten skrynklig boll.
Alla nickade igen då han frågade om dom ville ha den nu så skrynkliga hundralappen.

Då kastade mannen ner pengen på den leriga vägen och trampade på den flera gånger.
Han tog upp den igen. Nu såg man knappt att det var en hundralapp längre.
Alla nickade åter då han frågade om nån ville ha den.

Den lilla papperslappen förlorade inte i värde, hur den än såg ut och hur den än var behandlad.
Hur är det då med människan!?