Deborah

Första gången vi träffades var i mitten på 1980-talet.

Du måste ha varit kring 55 då.

Minns dina så klara blå ögon, din bräckliga uppenbarelse med så mycket inre styrka.

Vi talade inte samma språk men har inget minne av att vi hade svårt att förstå varandra. Du la din hand på min arm och jag förstod att jag betydde något för dig.

När jag började förstå ditt språk så berättade du om ditt liv. Du hade bott i Rom stor del av ditt liv. Du vaccinerade barn.

Din man var vaktmästare i huset och ni hade en son.

En dag hade ni semester. En dag under ett helt liv.

Då for ni till havet. Du fick nåt drömmande i rösten då du sa

"il mare" havet.

Annars arbetade ni jämnt för att kunna ge er son en bra utbildning, och för att ni skulle kunna köpa ett hus, som sonen sen kunde ärva.

Du påminde så mycket om Edith Piaff, undrar om jag sa det till dig?

När du gått i pension och flyttade till Toscana hade du hamnat i en depression. Maken som mest arbetade i trädgården, åt lunch och sen for och spelade kort på ett cafe för att sen komma hem på kvällen för att äta middag, gjorde inget för dig. Han ville att allt skulle vara ordnat för honom som vanligt.

- Det var nog därför jag blev frisk..... det var bara att fortsätta med sysslorna, det fanns inte plats för nån depression, sade du.

Du lagade all mat för hand, aldrig något färdigt från affären. Du kunde stå och laga till ravioli för 10 personer.

Du skalade potatis med en kniv. Jag tog med mig en potatisskalare, du skakade bara på huvudet och fortsatte skala med kniven!

Du tvättade allt för hand, tvättmaskiner tvättade inte rent sa du. Du sopade alla golv och skurade, dammsugare var odugliga!

Du köpte aldrig något till dig själv, var alltid klädd i någon enkel klänning.

Då du fyllde år köpte jag en docka med porslinshuvud till dig, nåt som du alltid önskat dig.

Du såg generad ut då du fick den. Dockan satt sedan i soffan i vardagsrummet, det där rummet som aldrig användes, alla möbler luktade nytt, ingen hade suttit i dom.

Blev du glad? det kommer jag aldrig få veta.

Full av kärlek var du, till din man, din son och till mig, din "svärdotter".

Du lärde mig att det är underbart att ge, bättre än att få. Du sa alltid att man skulle göra saker och ting "con amore" med kärlek.

Och du lärde mig att barnen är det absolut viktigaste i livet. Och att ge dom kärlek, bekräftelse.

Du såg så förtvivlad ut då jag berättade om våra svenska seder. Hur barn och vuxna ser på varandra. Du kunde inte förstå..... Du tyckte dig se att det fanns så mycket brist på kärlek i vårt samhälle.

Du levde för din man och son, och du var stark och lyste av kärlek.

Jag är så tacksam för allt du lärde mig, Deborah!!!

Tacksamhet

En dag full av energi!!!

Önskar fler såna dagar!! då det är kul att göra saker!!

Tack

Kunde inte låta bli

Gjorde ett inlägg i pitetidningen angående en artikel.
En del av kommentarerna till artikeln skrämde mig.... och gjorde mig heligt förbannad.... kunde inte vara tyst.

Jag skrev;
Vi svenskar (hade hellre skrivit; vi i Sverige!!) har inte upplevt krig och andra grymheter på mycket länge...... stor risk att vi förlorar ödmjukheten inför de fruktansvärda upplevelser och tragedier som en del människor fått uppleva och därför flyr till vårt land (hade hellre skrivit Sverige). Låt dessa människor få finna en fristad här, det har vi råd med..... medmänsklighet är gratis!!

Kyla och mörker

Det är kallt och mestadels mörkt...
Desto mer lyser ljusen upp och värmer!!
Att umgås, skratta och ha kul ihop blir om möjligt ännu mer fantastiskt och värmande den här tiden på året....
Samtidigt är det så skönt att låta all luft gå ur en och sjunka ihop i soffan och bara va.....

Naturen är helt stilla och bjuder på de mest otroliga färger.
Kylan gör att alla ljud blir skarpare, får en annan klang.

Jag njuter.........

pappa skulle ha fyllt....

86 år i söndags, på farsdag, om han levat.
Han dog då han var 68 år gammal. Frisk, knappt gråhårig men med en lungsäckscancer som ej gick att mota.
Jag skulle just fylla 25.
Vi bråkade mycket, vi förstod inte varandra.
Jag inser idag hur otroligt lika vi är, tänker lika, lägge märke till samma saker.....
Idag skulle vi ha så mycket gemensamt.... det hade vi då också, fast vi kanske inte förstod det nån av oss.

Jag saknar att jag inte fick lära känna honom bättre, hinna närma mig honom igen efter att tonårsstormarna lagt sig....
Ibland tycker jag mig höra hans kommentarer.... alla lever vi vidare på något sätt hos våra närmaste!!

Stilla

Allt är så tyst, stilla och behagligt.

Fritt från krav. Varje minut känns som något tryggt varmt och omsorgsfullt som omsluter mig.

Här vill jag stanna, i den här känslan.

Så känns det nog för det där lilla varma trygga spädbarnet som sover och snusar i gosefilten. Vi har nog alla ägt den känslan nån gång i våra liv. Vad var det som gjorde att vi glömde den??

Kanske inte så viktigt att hitta varför, utan att helt enkelt hitta tillbaka dit.

En prisma i fönstret som sakta rör sig, kastar regnbågens färger på väggarna påminner mig om den där sköna känslan.

Ett ljus som skiftar i olika färger, som ena stunden är strax ovanför mitt huvud och sen svävar till en annan plats i rummet. Om jag stannar upp och låter mig se ljuset känns allt så enkelt och självklart, svårare än så var det inte.

Ett ljus lyser på bordet på framför mig, ljuslågan lever, spelar med skuggorna på bordet.

Det enda jag behöver göra är att se, se med hjärtat.

Ett gammalt minne

Jag minns då vi levde just därför att vi levde. Vi åt för att överleva, vi fick barn för att föra livet vidare genom generationer. Vi var tillsammans för att vi behövde varandra, för att vi var vandras omgivning och stöd. Dagarna var ett växlande mellan aktivitet och vila. Vi for ut och jaga, vi stärkte vår boplats. Ibland fick vi förflytta oss till en ny boplats för att finna mat och säkerhet.

Vi gick i den takt vi hade, vi åt, sov i den takt och på det sätt som passade var och en. Ingen sa åt oss vad vi skulle göra, allt var som ett samarbete i överlevnad.
På kvällarna samlades vi runt den värmande elden och berättade för varandra vår egen historia som hade fötts den dagen. För en stund fick var och en av oss vara huvupersonen som alla lyssnade, och tittade på.

Föräldrarna fick vara med sina barn hela deras uppväxt. Varje dag fick de följas åt och lära av varandra om livet och allt praktiskt som var så viktigt för att överleva.
Hur gruppen fungerade och samarbetade var utifrån alla gruppmedlemmar, alla utgjorde en del av gruppens själ. Då jag levde så, kom aldrig sådana funderingar, grubblerier, som meningen med mitt liv, om hur jag skulle utveckla mig själv m.m. Jag hade en så tydlig roll i gruppen, jag var en av dom. Samtidigt som jag upplevde det helt öppet för att bara få vara den personlighet jag var. Allas olikheter gav gruppen liv och färg. Det var våra olikheter som fick oss att skratta, att se hur olika våra världar egentligen var. Tryggheten som fanns i gruppen då gjorde att vi kunde få utveckla och odla våra egenheter.

Idag ser jag något helt annat. Idag tillhör vi ingen grupp automatiskt, och istället för att odla vår olikhet och personlighet, försöker vi göra oss så lika varandra som möjligt, på alla plan, för att få känslan av att höra till någon grupp i våra stora samhällen.

Besparningar

Vi ska spara, dra ner på kostnader.
Jag tror att kunskap, vetenskap bara har en fiende och det är pengar, ekonomi. När det är dåligt med pengar, när det finns en budget som är överskriven då kan man göra helt tvärtemot vad vetenskap och beprövad erfarenhet visar.

Tänk vad mycket kunskap vi människor besitter och det finns bara en sak som hejdar oss från att förverkliga allt, pengar, eller bristen på dom.

Jag minns så väl när jag var liten och dom pratade på nyheterna om att det var ekonomisk kris, att det inte fanns tillräckligt med pengar i Sverige.
Jag sade "Men det är ju bara att trycka mer sedlar då!?" Jag kunde inte se problemet i det hela.
Praktiskt tänkt.
Men nu är det vuxna som styr och då får det inte vara enkelt!!

Ur "Te enligt Nasse"

En gammal man levde tillsammans med sin son i en övergiven fästning högst uppe på en kulle.
Deras enda värdefulla ägodel var en häst.
En dag sprang hästen bort. Grannarna kom för att visa sin medkänsla.
"Det var verkligen olyckligt!" sa de.
"Hur vet ni det?" frågade den gamla mannen.
Nästa dag återvände hästen, och han hade med sig flera vildhästar. Den gamle mannen och hans son stängde in dem bakom porten. Grannarna skyndade över.
"Det var verkligen bra" sa de.
"Hur vet ni det?" frågade den gamle mannen.
Nästa dag försökte sonen rida en av vildhästarna, föll av och bröt benet. Grannarna kom över så fort de hört nyheten.
"Det var verkligen illa" sa de
"Hur vet ni det?" frågade den gamle mannen.
Dagen efter det kom arme´n förbi och tvingade alla byns unga män att bli soldater för att kämpa i ett krig långt bort mot de nordliga barbarerna. Många av dem skulle aldrig komma att återvända. Men sonen kunde inte följa med, för han hade brutit benet.
Liu An, även känd som Huai-Nan-Tse.

Lycka, att vara i takt med sig själv?

Känner just en sån harmoni och stilla lycka över något så enkelt som att finnas till.

Har varit ledig i en vecka och har funnit rätt takt, varvtal för att känna mig helt med och samtidigt kunna ladda batterierna när det behövs.

Jag vet, efter några arbetsdagar börjar det bli minus igen, och orken att leva så som jag innerst önskar börjar tryta igen.....

Måste det vara så? Finns det ett sätt att tackla alla måsten och krav på så att jag kan bevara min egen takt och harmoni?

Har under dessa dagar fått en insikt; jag är släkt med tjuren Ferdinand som sitter under korkeken och luktar på blommorna. Dom andra tjurarnas lek har stressat mig tills nu men vill jag verkligen vara med? Eller räcker det att få se på och njuta av det jag njuter av?

Mitt liv under korkeken är inte fel, även om dom andra springer runt och leker.

Vi lever våra liv på det bästa sätt vi kan, bara vi lyssnar till vår egen vägvisare som jag alltmer börjar tro på, att han verkligen finns.

Värde

En man fann en hundralapp på vägen. Han frågade några människor om dom ville ha den.
Alla nickade, alla ville ha den utan att tveka.

Mannen knycklade nu ihop hundralappen till en liten skrynklig boll.
Alla nickade igen då han frågade om dom ville ha den nu så skrynkliga hundralappen.

Då kastade mannen ner pengen på den leriga vägen och trampade på den flera gånger.
Han tog upp den igen. Nu såg man knappt att det var en hundralapp längre.
Alla nickade åter då han frågade om nån ville ha den.

Den lilla papperslappen förlorade inte i värde, hur den än såg ut och hur den än var behandlad.
Hur är det då med människan!?

Ett nytt år!!

När jag var liten kändes det så magiskt med ett nytt år.
Georg Rydeberg läste dikten "ring klocka ring" på Tv, det blev så högtidligt.
Kyrkklockorna i Stockholm slog tolv slag och så var det ett nytt år.
Alldeles nytt, fullt med nya möjligheter, fyllt av löften, det var bara så spännande!

Nyårsdagen förde med sig ett nytt ljus, backhoppning och wienervalser på TV.
En sån underbar känsla!!
Jag hade ingen aning om vad det nya året skulle föra med sig, den ovissheten var fylld med barnslig nyfikenhet och spänning.
Som vuxen har man svårare att ta ovisheten om framtiden som nåt underbart och spännande. Det känns mest hotfullt! Varför?
Varför vill man som vuxen linda in sig i olika typer av trygghet?
Det måste vara någon sorts tillit som gått förlorat under åren?

Dom här orden brukar jag läsa då och då.

"Bara i växande, förändring och utveckling
finns paradoxalt nog verklig trygghet"
Anne Morrow Lindbergh

Längtar efter sol!

Tänk att det måste finnas mörker för att ljuset ska kunna födas.
Det är i ljuset som mörkret blir till.
Det är mörkt nu för att det fantastiska vårljuset ska kunna skingra det.

Det måste vara mörkt nu för att vi ska kunna uppskatta och känna hur otroligt härlig solen är!
Hm jag längtar och väntar!

Längtan att bli sedd

"Man vill bli älskad
i brist därpå beundrad
i brist därpå fruktad
i brist därpå avskydd och föraktad.

Man vill inge människor någon slags känsla.
Själen ryser inför tomrummet och vill ha kontakt
till vad pris som helst."

Ur "dr Glas" av Hjalmar Söderberg

Det var en gång...

Här kommer en liten berättelse av Paulo Coehlo. Han kan säga så stora saker med så små ord!

"Det var två män som hjälpt till att släcka en skogsbrand. Dom var på väg hemåt.
Den ene var alldeles svart i ansiktet av sot från branden, den andre var inte alls sotig.
Så kom dom fram till en liten bäck med klart vatten.

Den som inte var smutsig i ansiktet böjde sig ner och tvättade ansiktet i det kalla vattnet, han hade sett hur smutsig den andre var.
Han som var full med sot i ansiktet tvättade sig inte då han sett hur ren den andre var."

Tillit

Vit virvlande snö mot en svart natt.
Ensam på en väg, vars konturer börjat avta.
Sitter i bilen och vill hem, fort nu.
Vädret gör att jag bara kan köra högst 80, är nere i 60 km/h då jag möter långtradare som får snön att virvla i oändlighet framför vindrutan.
Panik gror i magen och sprider sig sakta genom en trött och hemlängtande kropp.
Hur ska jag klara detta? Ensam nånstans mellan pite och arivdsjaur.
Ett minne tränger sig genom panikkänslan.

Jag hörde en gång en berättelse om sydpolenfarare i början på 1900-talet.
Deras skepp hade fastnat i isen och de vände av hemåt, till fots och med nån liten båt.
Efter månader i snö och iskallt hav kom det fram till den ö där bebyggelse fanns. De skulle bara över några sista bergstoppar.
Utmattade orkade de inte gå, utan i tät dimma satte de sig på den pulka de hade kvar och åkte så utför det sista berget. De såg abslout ingenting, stup, bergvägg eller öppet vatten.
De åkte iväg med skratt och förfäran. Just där i dimman, med farten fläktande i deras ansikten kände de plötsligt ett stort lugn, dom kände en stor och stark kärlek. Dom kom fram till den lilla byn, helskinnande . Det var en stark upplevelse som de alla hade och sedan skrivit ner.

Att lyssna till träd

Har du hört suset i träden?
Jag lyssnade igår och det var ett vintrigt sus som rörde sig mellan frusna grenar
Inte alls samma ljud som om våren, då är det snabbt och livfullt, genom nyfödda blad
Höstens sus är stort och mäktigt, kanske lite ödesmättat, då det drar förbi lövverk som snart faller till marken.

Snö

Idag glittrar hela världen. Det har fallit snö på marken i form av lätta kristaller. Luften är klar och vintrig. Att gå genom snön, låta det yra om fötterna är så härligt. Stannade till i tankarna en stund och bara lyssnade på mina egna steg.
Det knarrar till för var gång foten möter snön. Solen glittrar i några nakna björkar.
Jag lovar mig själv att alltid lyssna på snön då jag är ute och går!