Jag minns då vi levde just därför att vi levde. Vi åt för att överleva, vi fick barn för att föra livet vidare genom generationer. Vi var tillsammans för att vi behövde varandra, för att vi var vandras omgivning och stöd. Dagarna var ett växlande mellan aktivitet och vila. Vi for ut och jaga, vi stärkte vår boplats. Ibland fick vi förflytta oss till en ny boplats för att finna mat och säkerhet.
Vi gick i den takt vi hade, vi åt, sov i den takt och på det sätt som passade var och en. Ingen sa åt oss vad vi skulle göra, allt var som ett samarbete i överlevnad.
På kvällarna samlades vi runt den värmande elden och berättade för varandra vår egen historia som hade fötts den dagen. För en stund fick var och en av oss vara huvupersonen som alla lyssnade, och tittade på.
Föräldrarna fick vara med sina barn hela deras uppväxt. Varje dag fick de följas åt och lära av varandra om livet och allt praktiskt som var så viktigt för att överleva.
Hur gruppen fungerade och samarbetade var utifrån alla gruppmedlemmar, alla utgjorde en del av gruppens själ. Då jag levde så, kom aldrig sådana funderingar, grubblerier, som meningen med mitt liv, om hur jag skulle utveckla mig själv m.m. Jag hade en så tydlig roll i gruppen, jag var en av dom. Samtidigt som jag upplevde det helt öppet för att bara få vara den personlighet jag var. Allas olikheter gav gruppen liv och färg. Det var våra olikheter som fick oss att skratta, att se hur olika våra världar egentligen var. Tryggheten som fanns i gruppen då gjorde att vi kunde få utveckla och odla våra egenheter.
Idag ser jag något helt annat. Idag tillhör vi ingen grupp automatiskt, och istället för att odla vår olikhet och personlighet, försöker vi göra oss så lika varandra som möjligt, på alla plan, för att få känslan av att höra till någon grupp i våra stora samhällen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar