Deborah

Första gången vi träffades var i mitten på 1980-talet.

Du måste ha varit kring 55 då.

Minns dina så klara blå ögon, din bräckliga uppenbarelse med så mycket inre styrka.

Vi talade inte samma språk men har inget minne av att vi hade svårt att förstå varandra. Du la din hand på min arm och jag förstod att jag betydde något för dig.

När jag började förstå ditt språk så berättade du om ditt liv. Du hade bott i Rom stor del av ditt liv. Du vaccinerade barn.

Din man var vaktmästare i huset och ni hade en son.

En dag hade ni semester. En dag under ett helt liv.

Då for ni till havet. Du fick nåt drömmande i rösten då du sa

"il mare" havet.

Annars arbetade ni jämnt för att kunna ge er son en bra utbildning, och för att ni skulle kunna köpa ett hus, som sonen sen kunde ärva.

Du påminde så mycket om Edith Piaff, undrar om jag sa det till dig?

När du gått i pension och flyttade till Toscana hade du hamnat i en depression. Maken som mest arbetade i trädgården, åt lunch och sen for och spelade kort på ett cafe för att sen komma hem på kvällen för att äta middag, gjorde inget för dig. Han ville att allt skulle vara ordnat för honom som vanligt.

- Det var nog därför jag blev frisk..... det var bara att fortsätta med sysslorna, det fanns inte plats för nån depression, sade du.

Du lagade all mat för hand, aldrig något färdigt från affären. Du kunde stå och laga till ravioli för 10 personer.

Du skalade potatis med en kniv. Jag tog med mig en potatisskalare, du skakade bara på huvudet och fortsatte skala med kniven!

Du tvättade allt för hand, tvättmaskiner tvättade inte rent sa du. Du sopade alla golv och skurade, dammsugare var odugliga!

Du köpte aldrig något till dig själv, var alltid klädd i någon enkel klänning.

Då du fyllde år köpte jag en docka med porslinshuvud till dig, nåt som du alltid önskat dig.

Du såg generad ut då du fick den. Dockan satt sedan i soffan i vardagsrummet, det där rummet som aldrig användes, alla möbler luktade nytt, ingen hade suttit i dom.

Blev du glad? det kommer jag aldrig få veta.

Full av kärlek var du, till din man, din son och till mig, din "svärdotter".

Du lärde mig att det är underbart att ge, bättre än att få. Du sa alltid att man skulle göra saker och ting "con amore" med kärlek.

Och du lärde mig att barnen är det absolut viktigaste i livet. Och att ge dom kärlek, bekräftelse.

Du såg så förtvivlad ut då jag berättade om våra svenska seder. Hur barn och vuxna ser på varandra. Du kunde inte förstå..... Du tyckte dig se att det fanns så mycket brist på kärlek i vårt samhälle.

Du levde för din man och son, och du var stark och lyste av kärlek.

Jag är så tacksam för allt du lärde mig, Deborah!!!