När jag var liten kändes det så magiskt med ett nytt år.
Georg Rydeberg läste dikten "ring klocka ring" på Tv, det blev så högtidligt.
Kyrkklockorna i Stockholm slog tolv slag och så var det ett nytt år.
Alldeles nytt, fullt med nya möjligheter, fyllt av löften, det var bara så spännande!
Nyårsdagen förde med sig ett nytt ljus, backhoppning och wienervalser på TV.
En sån underbar känsla!!
Jag hade ingen aning om vad det nya året skulle föra med sig, den ovissheten var fylld med barnslig nyfikenhet och spänning.
Som vuxen har man svårare att ta ovisheten om framtiden som nåt underbart och spännande. Det känns mest hotfullt! Varför?
Varför vill man som vuxen linda in sig i olika typer av trygghet?
Det måste vara någon sorts tillit som gått förlorat under åren?
Dom här orden brukar jag läsa då och då.
"Bara i växande, förändring och utveckling
finns paradoxalt nog verklig trygghet"
Anne Morrow Lindbergh
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar